may · contain · language

Fan, jag får skärpa mig. Möjligen komma fram till att jag verkligen inte får ihop att ha ork och ta mig (internet)tid att göra det jag vill av de här inläggen, eller hellre samla mig till att faktiskt börja skriva... Vi gör så här: Jag slänger upp några förhoppningsvis trevliga bilder i dag men tar det lugnt med skrivandet (för jag känner att jag behöver mer tid än jag kan ge mig just nu till det), och sedan någon gång under nästa vecka försöker jag publicera... ja, den riktiga inledningen på den här reseskildringen jag velat göra antar jag. Och lyckas inte det kanske jag får inrikta bloggandet på något annat ett tag; det känns som att det här börjar bli lite för fånigt nu. Hoppas ni uppskattar bilderna i alla fall!




... Ok, får räcka så. 90% av bilderna behöver ju vridas och det kan jag nästan inte heller fixa just nu. Bah!

Det började med Kingdom of Loathing, ett rätt fånigt och inte minst därför riktigt roligt internetspel som jag ägnat alldeles för mycket tid åt; inte minst på grund av en aning om att det fanns en risk att tidsåtgången skulle bli stor döpte jag när jag för ett och ett halvt år sedan efter ett långt uppehåll tog upp spelet igen min nya karaktär till NotSupposedToBeHere (alltså "SkaInteVaraHär" eller något åt det hållet). Det här är inte rätt ställe att berätta särskilt mycket om spelet (det kan vi kanske ta någon annan gång), men här hittar ni i alla fall svenskspråkiga Wikipedias artikel om spelet (som jag bidragit till i någon utsträckning) och här själva spelet (på engelska).

Någon gång mot slutet av min tid i Gent (som tidigare skildrats på olika sätt i denna blogg) satt jag hemma i min lägenhet och kände mig nog rätt ensam i världen, som jag tyvärr gjorde en del där i Gent, och kanske till och med lite eländig (som jag tyvärr också gjorde ibland). Viss tröst fann jag dock i att hänga på Kingdom of Loathings chatt, där jag fått en del onlinevänner. Men allt var inte väl där heller, för när jag läste om hur framför allt folk i USA verkade ha jättekul på spelets årliga lilla egna konvent och på olika mindre sociala "irl"-träffar, kände jag mig lite som Rudolf med röda mulen... Varför fick inte jag vara med och leka med de andra renarna spelarna? I Belgien eller Sverige såg jag inga spår av att det hände något sådant där. Nu anar ni kanske vartåt det går, givet vart jag åtminstone i rubriken annonserat att det här lilla blogginlägget skall ta vägen. Jag beklagade mig lite på chatten (och försökte väl att inte låta för patetisk, men misslyckades antagligen); den trevliga Pyctsi (eller Wendy, som hon också heter, fast det dröjde nog ett tag innan jag visste det) föreslog att jag kunde ju komma till det skotska mötet som skulle vara i augusti och där det skulle vara mängder av trevliga och inte alls farliga människor; jag funderade på saken och kom fram till att varför inte? Och nästa, eller kanske nästnästa, gång jag pratade med älsklingen Anna på Skype så ställde jag frågan: "Vad skulle du tycka om att åka till Skottland i augusti? Och... skulle du tycka att det var jättehemskt om vi i så fall ägnade en del av tiden åt att umgås med lite Kingdom of Loathing-folk?" (Anna spelar inte, även om hon delvis förstår fascinationen och kan uppskatta humorn i spelet, och även om jag inte minst inför resan gjorde trägna försök att få henne att åtminstone registrera ett konto.) Till min glädje tyckte Anna att det kunde vara trevligt. Mötet skulle vara i Dundee. Vi planerade så att vi skulle vara i Edinburgh dagarna före och efter mötet. Där var det tydligt att det skulle finnas mycket att göra, särskilt som det visade sig att vi skulle komma mitt i festivaltiden - helt oplanerat, men väldigt roligt. Det där med festivalen var kanske en anledning till att vi inte försökte klämma in något annat än Edinburgh och mötet i Dundee, så resten av Skottland (naturen, inte minst) har vi kvar till en annan gång.


Ovan Pyctsi, på en dålig mobilbild från en festkväll när vi så småningom träffats - något som skall skildras närmare i senare inlägg. (Burkarna var vi fler som hjälpte till att dricka, ska jag kanske säga, även om jag inte skulle missunna henne tre öl.) Armen och hårsvallet tillhör en person som jag ännu inte fått explicit tillstånd att publicera bild eller namn på här (det riktiga namnet är jag förresten osäker på). Personen, som står (eller i alla fall stod) i en nära relation till Pyctsi, får alltså vara ett mysterium ett tag... vilket jag gissar att hen skulle vara rätt road av.

Mm... nu får det visst räcka för den här gången. Begränsad internettid, egenuppsatta (egentligen redan missade) deadlines för bloggen... regler regler regler. Men då har vi alla något att se fram emot! Fortsättningen kommer redan nästa vecka, förhoppningsvis, eftersom det här inlägget egentligen hör till förra veckan... konstigheter. Mina konstigheter. Hoppas ni har överseende.

Smile!

I don't remember right now who André B. was. Let's check!






















Ok, father of Surrealism.

Jag får be ödmjukast om ursäkt för att jag varit borta ett tag. Jobb och tjafs och bristande ork/för höga ambitioner, det blev så. Om nu någon bryr sig... Mycket var det väl det här med fotona, jag tyckte verkligen att det här skulle ha blivit gången när jag körde en illustrerad beskrivning antingen av vår Skottlandsresa i augusti eller Burnsmiddagen i... februari? Jag har släpat ett mobilminneskort hit till påskdagsfirandet hos mina föräldrar för att kunna få till det där, men lyckas inte läsa det... Så nej, det får nog bli en skotsk paus den här gången. Suktar ni efter bilder så kommer ett engelskspråkigt inlägg med tyngdpunkten på det bildliga inom en timme. För nu är det ju dags att skriva två inlägg på samma gång om jag inte ska komma ännu mer efter i mitt lilla schema.

Något slags innehåll även i detta inlägg: Jag var på GothCon, det klassiska göteborgska spelkonventet (36:e gången i år!) i går. Trevligt. Var där över eftermiddagen och kvällen och förutom att titta in lite på spelauktionen så lyckades jag delta i speltest av det göteborgstillverkade Dystopolis, ett intressant, superklurigt spel där jag förlorade rätt stort, kanske för att jag gjorde av med för mycket pengar på mutor? Svårt alltså, men kul. Väl lite likt Illuminati i en del avseenden, men utan varierande förmågor och mål för de olika spelarna? Sedan letade jag mig till "Brädspelsrestaurangen Die Ludo" och lyckades med i ett parti "Venture Forth", ett annat trevligt spel jag spelade för första gången. Där lyckades jag i alla fall undkomma jumboplatsen, skönt det.

I dag (så småningom, in på förkvällen) har jag sedan alltså åkt båt ut till sommarön för att fira lite påsk... och badat med kläderna på och förstört min halvnya fina mobil när jag skulle upp på bryggan! Fan. Kallt var det förstås. Hoppas jag känner mig normaliserad när jag ska jobba i morgon (17-01).

Nu slänger jag i väg detta lilla mellaninlägg (som jag får erkänna att det blir) så jag hinner med nästa inlägg också. Missa inte det, förresten! Konst! Samma tid, samma kanal...

Glad påsk på er.

10 letters.



I could talk a bit about language as image and stuff, and if you ask me in the comments I'll try (or some other time), but for now I'll let this little piece stand for itself... except I will mention that Earthlight is the title of a science fiction novel by Arthur C. Clarke and that I likely got the word from there, though it's been so long that I can't say for certain. Haven't read the book.

Vi fortsätter med skotskigheterna. Efter den avancerade översättningsövningen förrförra veckan får det nu, p.g.a. tidsbrist, trötthet och vissa fotons frånvaro på min hårddisk bli ett litet "mellaninlägg" åtminstone avseende min arbetsinsats. Paul McCartney m. vänner la dock säkert ner en del arbete när det begav sig, och gör väl en fin insats tycker jag. Bedöm själva:



Tack till Lapsang för tipset "apropå Skottland" och en trevlig kväll igår (och en inte obetydlig del av tröttheten :).

Och jo, texten kan hittas till exempel här (faktiskt inte en sådan där sajt med aggressiv reklam för mobilringsignaler som man blir rädd att man har fått massor av malware när man tittat på).