So, "The Process"... was this sort of thing I did. Sort of an unpublished (though I was thinking of publishing at some point) webcomic - though not always in comic form, as you see below. (Some of these things may have been accompanied by drawings in their original form though, and "3" of course still has a visual element.) It was a bit like this blog in the sense that I made a point of tying myself to a kind of "publishing schedule". The name was meant to refer to the comic(ish thing) "finding its form". "The Process" has its own binder somewhere, but that's not where I found these now. It was... well, in the same binder as Whatever is said in latin and for that matter Tänk dig en hög bomull, and beyond giving me the opportunity to give those links here it doesn't really matter. Please enjoy fragments!
1. The little hardware store had stood abandoned and for sale for some time when Mr. Kingsley noticed he couldn't find his hammer.
2. making a mirror of my sister making believe I'm as good as she seems.
3. __S__ T_T_C H_A_A E_N_F __D_É __U__ __P__
An open mike and a perpen- dicular theme.
3. THE TREEHOUSE HIDEOUT OF TZIN-WO PAH
4. Yes... You really can sing the words "Buffy the Vampire Slayer" to the tunes of both "Skippy the Bush Kangaroo" and "Popey the Sailor Man"... Interesting!
Imorgon börjar det! Fotoutställningen What is swedish?, en tokfin undersökning av svenskheten av fotostudenter vid Mitthögskolan i Sundsvall kommer till Gent och den nya universitetsbyggnaden UFO (Sint-Pietersnieuwstraat 25). Institutionen för skandinavistik och nordeuropakunskap vid Gents universitet, där jag händelsevis är anställd, tar emot. Vernissagen imorgon måndag 26/10 är väl för inbjudna. Kan du läsa det här och skulle ha möjlighet att komma är väl chansen god att du är inbjuden... Sedan visas i alla fall utställningen ända till 10 november. Kan du inte komma, ta en titt på den där hemsidan i alla fall. Snyggt! (...och nej, jag menar inte bara affischbilden.)
Now my geocities homepage is safe on my hard drive in good time before geocities closes down on October 26. When I think I have time, I'll start looking for another place to get it online. In the meantime, I'm thinking of doing something fun with the site in its geocities incarnation for the brief remainder of its existance, or rather for an even briefer period towards the end. But I'm not promising anything. For now, another (the last?) blog post with some little thing from the site that I find neat in some way. In this case, the entry on the Penguin in The Great Index of Villains. (Everything below is from there. Thinking about it now, I do think I can be kind of proud of that drawing, though very obviously not in a "I could be a professional artist so easily" kind of way. But perhaps if I had chosen to pursue it... Nah!)
Penguin, the (Swedish Pingvinen): A.k.a. Chesterfield Cobblepot, Oswald. One of Batman's oldest nemesises. I think he appeared before that irritating smiling guy. Well, he's got a thing for umbrellas. You can but love a guy like this.
Guess who drew this picture...I did! Maybe not something to be all that proud of, really.
Jo, som jag började berätta om på engelska i förra veckan här så finns ju snart inte Geocities mer och jag har börjat kopiera hem min lilla webbsajt en liten bit i taget så att den inte ska försvinna alldeles. Samtidigt passar jag på att lägga upp lite godbitar här.
Detta är allt som visas på sidan "natvettigt.html":
Ge dig nu Martin, gör nåt vettigt.
Fast det är en mer eller mindre riktig html-sida, så behind the scenes finns denna fantastiska kod:
Later in October, Geocities is closing. I'm not quite ready to give up on http://geocities.com/rawanimal.geo/ aka "Whoooaa... Hi, baby!" (link works at the moment but is of course destined to be dead pretty soon). In fact I'd be quite sad to see it go. Interestingly, there seems to be a decent chance it might get mirrored somewhere. Still, the mirroring-guy goes out and says back up your own site, motherfucker... so I guess this motherfucker will (especially as I want to still be able to update my own page, even though I may keep an archived "nostalgia" version somewhere). I've started today, but what I haven't done by now will have to wait until another day when I can spare some more time. What I really wanted, besides just getting started, was finding something that I can put up in an English language livejournal post more or less unmodified. These work (oh, and well, even though I like being cryptical, see Wikipedia on Geek code):
Det är på det viset att jag har en halvtimme att göra veckans inlägg, eftersom, ja, sedan är det nästa vecka.
Det är också på det viset att det även av andra skäl är bra om det här kan gå lite snabbt.
Det är slutligen på ett tredje vis, nämligen: Jag har ganska systematiskt hystat upp allt engelskspråkigt gammalt skåpmatsmaterial jag har på lager på bloggen men lämnat det svenska relativt orört, troligen eftersom bloggen startades som renodlat engelskspråkig.
Alltså:
Självporträtt i ferlinpastisch En clown som aldrig lärt sig att jonglera och som glömt sin röda näsa på station, En gycklare som inte ens kan rimma är jag. Tjohej!
*
Men det lät väl inte alltid just så illa som den behandling Edra öron nyss har rönt. Ja, nog råkade min tår nån gång att trilla just på den lutsträng som för tillfället kved skönt.
It suddenly occurs to Angela that she is nothing more and nothing less than a living, breathing text of approximately eight hundred words. She starts counting but the butterflies distract her. But yes, 800 seems quite reasonable. A4, right? Sensible number. Exact count would be boring though and she has other important things to think about. Like butterflies, they are important but so is concentrating on analysing text content, inventing a recipe for soup and being a poem. And looking at the sky.
”The starry sky above me and the moral law inside me”, Angela thinks. Thinks, but perhaps more importantly feels. Things matter. Things are right and wrong in the world, she knows, and she ought to make the right things more numerous and the wrong things fewer, as best she can. And she matters. It is good to be alive, it is a good thing that you are alive, whether you are a living string of Times New Roman characters or whatever is meant by a ”normal person”. (The flesh and blood kind of person. But that is the strange thing, Angela feels as alive, as real, as ”meaty” as ever. And she thinks there is indeed something else to compare with – a time when the flesh was muscles, not collections of black little letters, the blood liquid, not propositions.) Whatever you are, if you feel. Then that is a miracle, and noone gets to be an asshole to you. Because... well actually, it isn't necessarily great to exist. There is pain, which is a part of it and... well, useful in some ways Angela supposes but something that can be to much. Something that, in itself, or, well, these things are hard to put into wordseven when you are words, but... we must perhaps accept that it will always be there, but we can never accept that we shouldn't try and lessen it. And so, when she hears – because indeed she hears, she hears other text resonate around and inside her, all connected, a grand susurrus where she can still pick things out when she wants to – about the assholes, she will do something about it, turn into satire and nīþuntil they learn, but only until then and only so that they do that, because they too matter. And she will also comfort, amuse bewilder... try, and hopefully succeed to make the world a little better. And all this is so true – or right now it is, but things are complicated. And suddenly she thinks of other things, being in her way of flesh and blood.
A body has needs, she suddenly realizes. A body of text no less. ”Brother Ass” she references (St. Francis, Lewis) for several reasons, cute little donkey... ;) which needs food. One needs to cannibalize (every poet is a thief). And one needs – she notices - to speak of chocolate and condiments, of salads, sandwiches and sauces, of noodles and nuts, of bread, of breakfasts, and of beds, because there are other needs... Yes, that. The reason for blinking after donkey, that would be one thing... Now, the choice is made to not look to closely here, to put in a curtain, a ”***”, for – justified or not - there is a worry to get things wrong, to tell what Angela would not want told, even in this text which is her, to make more and less, to make too pretty and too vulgar, too easy and too hard. Still, know that Angela knows. Knows herself. Knows what she wants. Knows many things... and that now, this very moment, she is getting very sleepy, and becomes, for a time, for variation but also out of lazinesszzzzzzzzzzzzz
zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz
zzzzzzzzzzzzzzz and then wakes up. And yet another need grows very salient, very strong, grows more and more and very very soon is too great to be ignored; we're speaking of the need for locomotion. And textual muscles contract, the rigid structure is shaking, moving, Angela is walking running, jumping, everything is to. To where? To all over, to over the hill, beyond the next bend, to China, to the moon, to your next door neighbour, to the disco, which is going right into the sun and Angela, and you and I, dance until forever until we want to see the next place and het tlestre umjelb.
But still, you know, her two feet are on the ground. And if they weren't there to connect her to the ground, ingeniously constructed, beautifully arched, hallux fully adducted, how would she run? Where would she place her footnotes?1 And when she wants to, Angela stands, unmovable. She is a pillar, she is a fucking earth elemental (and as you notice, a bit of a nerd). She has said what she thinks, what she knows, what she needs, what she wants. She'll stand by it. This isTHE END.
I stället ett par snabba länkar: Jag har nyss upptäckt språkbloggen Språkbloggen, skapad av en viss Andreas Widoff. Tyvärr är senaste inlägget mer än ett år gammalt, men även om det inte blir mer tycks han ha hunnit skriva en hel del intressant. Jag har visserligen bara hunnit läsa lite grann ännu, men det jag såg såg bra ut . När jag hinner ska jag absolut läsa mer. Andreas verkar vara en duktig person som torde gå långt och så vidare... Nu skriver han tydligen masteruppsats om wikier och gjorde en presentation på Forum för textforskning i somras (som jag missade - hela forumet alltså) där han tycks ha rett ut begreppen bra mycket bättre än jag lyckats med så här långt.
Och förbannat snygg är Språkbloggen-sidan också, och där finns också länkar till ett antal andra språkbloggar och andra sajter med språkanknytning. Bland bloggarna finns Lingvistbloggen, knuten till Institutionen för lingvistik på Stockholms universitet, mycket trevlig att följa om man är lagd åt det (språkliga) hållet, till skillnad från Språkbloggen i högsta grad aktiv och den andra av de två bloggar jag täkte länka till. Här är ett roligt inlägg att börja med.
“This is a test and will cost me more money than I would like but, ah, what the heck... Er, probably the best song I've written:
(sung)
The president of the mega-corporation
is sitting by a bar with someone he'll never know
and, maybe more important, someone who'll never know him
someone who will never understand
that he would rather be an apple-selling woman
...
freezing morning fingers red like none of her apples.
He would rather be an apple-selling woman
by the name of Persephone Smith.
(spoken)
Well. Err... Maybe the rest of the song another time.
O.
K. THX. BAI. :)
*end of transcription*
(Apple-selling Woman, full lyrics at http://martinho.livejournal.com/3902.html )”
Jo, tiden går. Det har till exempel hunnit gå en månad sedan BoAnders på Sockerdricka (apropå det här inlägget) tipsade mig om titelns citat - som det är - av skidskytten Mats "Nisse" Nilsson, tydligen odödliggjort genom detta blogginlägg av "Herr Nilssons" lagkamrat Björn Ferry. Från januari detta år. Kan ju sägas vara halvnyss - allt är relativt - men sedan dess har jag i alla fall hunnit flytta till Belgien och bo här ett halvår, och gjort både det ena och det andra. Och Nilsson och Ferry har hunnit vara indragna i hotdrama med dopade ryssar (om jag verkar raljerande här är det inte meningen, det hela verkar rätt obehagligt). Så ett halvår är väl någon tid ändå... annars är det svårt att hinna saker. Så vi har här någon slags bevis på att tiden går (men aldrig kommer till dörren?). "Bobo", som kommenterat Ferrys inlägg, invänder dock, med den österländska visdomen i ryggen: "Tiden går inte,tid kommer.Gammalt kinesiskt ordspråk"
Men, fast en tvivlare i det mesta tycker jag nog att jag kan ställa mig bakom det där påståendet. Tiden går. Hela tiden. (Och om universums historia har en bestämd slutpunkt är det ju sant på ytterligare ett sätt - en dag har _hela_ tiden gått. Fast då finns det förstås knappast några planeter längre, och alltså i vår mening inte längre några dagar.) Så går det också tid medan man skriver ett blogginlägg. För att inte tala om medan man fixar med att för hand kopiera det till en tre-fyra olika webbplatser där man i flera fall måste fixa och greja för att få med länkar, kanske länka till originalvisningsstället för att man hade med nån bild som man inte kan visa på en del av ställena, sammanfatta inlägget på två ytterligare (mikrobloggaktiga) webbplatser... allt på en dator som egentligen är rätt kass, och med en internetuppkoppling som bara är ok. Jag vet inte hur länge jag redan har suttit med det här, men det är nästan säkert mer än 12 minuter. Ja, det kanske inte är så mycket. Mindre än ett halvår, mer än... ja, låt oss säga en attosekund. Nu är vi förresten uppe på mer än dubbla tiden, som en följd av det här (xkcd-teckning av Randall Munroe, som jag tror är fri att använda så här)
Inga tre timmar den här gången alltså, men det var nog mest för att jag ville komma framåt med blogginlägget. Men bloggandet har hittills tagit trettifem minuter, minst, och jag har bara börjat... För det finns så mycket att säga om tiden! Inte så mycket nytt och originellt kanske, men sådant kan man ju inte låta sig stoppas av. Inte heller av hänsyn till att läsaren kan ha begränsat med tid. Jag får helt enkelt utgå från att alla tar sig den tid de behöver för att ta till sig mina superviktiga budskap... Eller?
Jag funderar smått på om jag ska avsluta - även av hänsyn till min egen begränsade tid - men tycker väl att jag ska säga något mer. Jag har gjort anteckningar, nämligen! Och skulle kunna skriva låångt om det här. Och har faktiskt, hur småflummigt och ostrukturerat det här än kanske kan ha blivit hittills, någon slags tanke om vad jag skulle vilja täcka in. Hmm... (nu har det gått en timme "plus växel" sedan jag började)... jag tvekar vidare, i realtid, och ni får följa mig - visst är det spännande! hoppas jag... fast nu har jag kommit till någon slags beslut. Jag vill inte låta mig nöja med vad jag hunnit skriva här om tiden, men precis som med Istanbulhärket, sångerna och "stadsbibblodikterna" Priset på bananer, ..., (BEHOVET ATT FÖRLÅTA) ,? och Deklamation - hm, jag har allt hunnit med en del på den här bloggen också - torde det här bli på alla sätt mer hanterligt som en serie av inlägg. Efter drygt en timme och 20 minuter (plus 7 minuter för att kolla att länkarna blivit rätt) avslutas alltså härmed vad som nu officiellt är "Martin och tiden - del 1"! Vi ses!
Yeah, I've decided to try that thing out. You know. Twitter. Microbloggy thingy. Tres 2.0. Under the name of MartinHOlsson. Rather self-explanatory. I post when I've updated this blog - a link here and/or a short version of the post, or the whole post if it's very short - and occasionally otherwise when I feel like it.
Now I'll show the lazy, twitter-hating or just rushed among you what I've ... twut... since I registered on August 9, and then I'll go see to it that there's some sort of bonus for those of you who bothers to look me up on Twitter. Remember, MartinHOlsson. I currently have 0 followers. I don't deserve that, do I?
MartinHOlssonHello world... Oh yeah, and this is work. 'Course it is.5:09 AM Aug 9thfrom web MartinHOlsson..................................and I've posted more tweets than the user lifetime medium of 1. 11:13 AM Aug 9thfrom web
Idag gick jag och Anna igenom ett skrivbord. Skrivbordet ska inte till Belgien, så det gällde att se vilka saker i det som skulle det, vad som kunde slängas och så vidare. Mycket papper blev det... Bland annat hittade jag en del mer eller mindre kreativa alster av undertecknad som jag la i ta till Belgien-högen och som kanske dyker upp här på bloggen i någon form förr eller senare. Eller inte... Idag tänkte jag i alla fall dela med mig av något annat.
Djupt i en eller annan hög låg två likadana rosa papper med svart tryckt text på båda sidor, ett lite smutsigare än det andra, och rubriken ">>>Tre kommentarer om Henrik Hedinge och Henrik.TV / >>>Three comments about Henrik Hedinge and Henrik.TV". Kommentarerna är på engelska och norska. Det smutsiga papperet har jag slängt. Vi får se hur jag gör med det lite renare. Jag försöker nog att spara det. Nu har jag ju ändå sparat det i några år, och det blev ju lyckat. Annars hade jag ju aldrig tänkt på att visa er det här:
(Nu ska ni titta på filmen, åtminstone lite grann, tänkte jag, och sen kan ni skrålla ner så ska jag tjöta lite till. Men ni gör förstås som ni vill med både filmtittandet och läsandet.)
Det där var alltså performancekonstnären Henrik Hedinge. Jag har träffat Henrik ett par gånger i Småland där han bodde på den tiden, och i Göteborg någon gång tror jag också. Vi hade, eller har ska jag väl säga, en gemensam vän som flyttade till Småland från Göteborg och blivit kvar där, till skillnad från Henrik som drog till London så småningom och nu tydligen hoppar runt mellan Norge, Italien, Buenos Aires och andra sådana där allmänt exotiska ställen. Mina minnen av Henrik är relativt vaga, men någon slags intryck gjorde han väl ändå. Jag sitter ju trots allt och bloggar om mannen ett antal år senare.
Intryck tycks han ha gjort på andra i alla fall. Citat ur "kommentarerna" (som jag tror att jag sparat lika mycket för texternas läsvärde som något annat): "And another time - also a party - we met again and began to speak about wrapping household chairs in toilet paper, baking bananas on the barbeque and the inherent Freudian implications of such things. I admired, and admire, his ability to flip easily between such distinct topics of conversation."
"white white white and lemon strings drawn through my eye sockets connecting and reconnecting experience with form memorie the imagined and time."
"lys lugg blå øyne blod av ketchup utemmet Henrik"
Ja... Jag ger mig inte på någon analys av Henriks konst. Han gör performance, som han filmar, och rätt så ofta tycks det inkludera mat (som i knäckebrödsgångsrekordförsöksfilmen). Utifrån det jag har sett - som i själva verket inte är så mycket, men jag ska se om jag kan göra något åt det - är jag beredd att säga att det är värt att ge det en chans. Mer exempel: I ett blogginlägg från april 2008 skriver Henrik "Working here in Norway with Art Project Mjøsa 2008 we have been by the lake, in the slopes and on top of the fjell. Working with traditional ways of dressing, interaction with the pretty much red and white landscape (all building are red and white, plus mostly birch has been saved in the forests around) and going into some kind of combination of land art and slightly Japaneses S&M postures with a comical twist." Intresserade kan hitta mer att titta på på
Eller googla Henrik Hedinge, det gjorde jag och hittade ovanstående och mer.
(Men vet inte om jag hittade Henriks spanskspråkiga blogg, som jag nu hittat fram till på lite andra vägar, där: http://henrikhedinge.blogspot.com/)
Hm. Avslutar inlägget, smått osäker på om jag lyckats göra denne hårt arbetande unge konstnär rättvisa. Men all reklam är väl bra reklam? Nå, snart kanske jag kan få feedback på detta av artisten själv. Hittade honom just på facebook, sökande svenska performancedokumentationer för visning i Asuncion, Paraguay.
Det är fredagen den 24 juli, jag sitter på en buss och sedan på en spårvagn i Göteborg och när jag nu tänkt ut denna fantastiska formulering så får jag ju innan jag avslutar meningen skriva att det ska vara också den 24e juli en gång varje år. Och så tänker jag lite fram och tillbaka kring den där formuleringen och kommer fram till att det ju ändå är en tanke man kan göra något av. Alla datumen (366, grovt sett), återkommande med förhållandevis jämna mellanrum. Deras återkommande, deras subtilt varierande smak. Vad vi egentligen tänker när vi hör den 24 juli, den 13 mars, den 4 oktober. Om man kan hävda att det, rent allmänt sett, finns någon väsentlig skillnad mellan den 16 februari och den 17:e. Ingen stor tanke förstås, men alltid något att filura på under en lokaltrafiksresa eller en väntan utanför ett badhus på en flickvän.
En annan sak jag tänkte på var den oerhörda mängden kontext, möjliga associationer, nödvändiga förutsättningar för varje liten sak omkring oss, djupet hos den värld som är verklig... men det får jag skriva mer om en annan gång. Nu ska jag simma!
Oostende w. Anna. Anna in the water in a dark green bikini. Little waves rolling in; not the big stuff, like last time. A rather nice day. Clouds rolling by and maybe rain to come but sunny in between and all the time quite comfortably warm. Me up on the beach, out of reach of the tide (not that we have any idea of when that might be coming in), guarding our stuff against seagulls and human thiefs and waiting for my time to take a swim, which AS OF THIS MOMENT seems to be coming up; Anna is walking towards me, picking up seashells as she goes.
Going on with reading about DC comics characters on Wikipedia - I'm looking at them all in alphabetical order, a wonderfully useful long-term project (sort of) mentioned previously here and before that here - I find this beautiful, beautiful thing. This makes it so worth it, and anyone who can't see it I just feel sorry for.
Double Down "Jeremy Tell was a con artist and compulsive gambler. One night, after losing all his money in a game, Tell murdered the high winning gambler. A mystically "cursed deck of cards" the murdered man owned animated and flew at Tell, cleaving and bonding to his skin. They have replaced most of his flesh, and cover most of his body. Tell can, either mentally or mystically, control these cards, detaching them from his body and directing their movement. He can use a card's razor edges to cut through things, or to encase someone with his cards. He often uses puns related to gambling, in much the same manner a Silver Age gimmick villain would."
Just seeing the picture,
I knew it was going to be good, and I so wasn't disappointed. Reading as many superhero comics as I can really isn't a big life goal for me right now, but... I think I have to try and get my hands on something where this guy appears.
So, this is where a lot of intelligent commentary - the little essay on what is so great about a good supervillain, the story ideas, the defense of silver age puns etc - should go, but I must confess I don't have that much. Well, I will try a story idea: Flashback story where tell learns all his techniques from a white haired cardistry expert by the name of... "Flourish" would probably be the best bet, who I would really like to be female - perhaps with a backstory as an assistant to a nasty and actually rather unskilled stage magician called... the Great Gerotello?... whom she skillfully doublecrossed and... but anyway, the problem will be avoiding making it just another example of "women in refrigerators", as of course Tell has to kill this person, saying something like "talk about a dead man's hand..." - perhaps he can just try and seem to succeed, but then have the whole situation turned on him on only just get out of it alive as Flourish is just That Much Better, even without superpowers (which Tell perhaps just got, thus thinking he could take her)? Something like that? No?
Fortsättningen på det här inlägget, med resten av resultatet av en liten promenad jag gjorde med syftet att ta foton att publicera i den här bloggen.
Den här gången ska fotona få tala för sig själva, tror jag, för att inte hela min dag ska gå åt (bara att ladda upp bilderna hit tar förbannat mycket tid även när de redan ligger på datorn!) och för att jag inte är så säker på att det skulle bli bättre med kommentarer från mig.
![[info]](http://l-stat.livejournal.com/img/userinfo.gif){kind=small}
martinho's journal
tired
cold
hungry
geeky
stressed
jubilant
contemplative
curious
restless
calm
bouncy
